Ja, skrivkramp. Ett ord som får många författare att känna fasa. Ett par gånger har jag drabbats av lätt skrivkramp. En gång när jag jobbade med sista delen till min trilogi (den har inte kommit ut ännu) och nu. Efter att ha skrivit på julskräckiskalendern varje dag innan jul, då jag hittade på fortsättningen varje kväll, blev det tomt. Nu har vi redigerat den under ett par dagar och jag har tid att skriva på mitt nya manus. Men nej, det går inte. Ett par rader, en mening eller två, det är allt. Vad ska hända? Hur kommer jag vidare? Vad vill karaktärerna? Hjälp! Vad gör jag nu?
Min lösning. En fin penna och en fin anteckningsbok. En kopp te och sen; brainstorming. Jag vet ju hur manuset ska sluta, jag vet vad som kommer hända, men hur jag kommer dit, vad händer emellan, det var jag inte säker på. Under kanske en halvtimma fick jag ihop flera sidor med punkter på hur jag ska komma vidare, vad som händer och vad karaktärerna tänker göra. Pust så skönt. Nu kan jag skriva igen, förhoppningsvis …